Social trygghet och rättigheter för den som insjuknat

Patientens och klientens ställning, rättigheter och skyldigheter regleras i lag. Patientlagen gäller den offentliga och privata hälso- och sjukvården, medan klientlagen gäller socialvården.

En sjukdom kan ge upphov till många frågor om social trygghet och rättigheter. Alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv har rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. Det allmänna ska trygga tillräckliga social- och hälsovårdstjänster. 

Varje patient har rätt till hälso- och sjukvård av god kvalitet. Patienten ska bemötas utan att människovärdet kränks samt med respekt för hens övertygelse och integritet. I vården och bemötandet ska patientens modersmål samt individuella behov och kultur beaktas. Vid tillhandahållande av hälso- och sjukvård ska det vid behov utarbetas en plan för undersökning, vård, medicinsk rehabilitering eller någon annan motsvarande plan. 

Rätt till socialservice och social trygghet

Syftet med socialskyddsförmånerna och socialservicen är att trygga en tillräcklig utkomst och omsorg i alla livssituationer. Välfärdsområdet ska sörja för ordnandet av rådgivning och information i frågor som gäller socialservice och socialskyddsförmåner. Socialservice ska ordnas som stöd för det dagliga livet, boendet och den ekonomiska försörjningen samt för att stödja en balanserad utveckling och välfärd hos barn.

Dessutom ska den svara på stödbehov som beror på användning av rusmedel, psykisk ohälsa eller annan sjukdom, skada, åldrande eller nedsatt funktionsförmåga, våld i nära relationer eller inom familjen, akut krissituation eller behov av stöd från en närstående. Socialservicen ska förebygga diskriminering av klienten och stödja klientens delaktighet.

Alla förmåner och tjänster ska sökas med en personlig ansökan. I vissa fall ska den behandlande läkarens utlåtande bifogas. Man kan få hjälp med ansökan av yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården. Även myndigheterna har en lagstadgad informations- och rådgivningsskyldighet. Ansökningarna görs vanligtvis skriftligen, men med myndighetens samtycke kan ansökan också anhängiggöras muntligen. En sådan situation kan uppstå till exempel om den sökande inte själv kan fylla i ansökan.

Ansökan får alltid ett skriftligt beslut med anvisningar för sökande av ändring. Anvisningarna och tidsfristerna ska följas bokstavligen, eftersom även en dags försening kan förhindra att ärendet behandlas. Tilläggsutredningar kan alltid lämnas in i efterhand.

Diskrimineringslagen

Grundläggande och mänskliga rättigheter preciseras i diskrimineringslagen med bestämmelser om främjande av likabehandling, förbud mot diskriminering och rättsskydd för personer som utsatts för diskriminering. Diskriminering kan ibland också vara ett brottmål.

Diskrimineringslagen förbjuder i stor utsträckning diskriminering som riktar sig mot den enskilde som person, till exempel på grund av hälsotillstånd eller funktionsnedsättning, i all offentlig och privat verksamhet med undantag av privat- och familjeliv samt religionsutövning.

Direkt diskriminering innebär att någon på grund av en omständighet som gäller honom eller henne som person behandlas på ett ofördelaktigare sätt än andra i motsvarande situation. Förutom direkt diskriminering förbjuder diskrimineringslagen också indirekt diskriminering (bemötande som framstår som jämlik, men som i praktiken leder till ett diskriminerande slutresultat), trakasserier som kränker en persons människovärde, uppmaning till diskriminering samt vägran att göra rimliga anpassningar för personer med funktionsnedsättning. Diskriminering är förbjuden oberoende av om den grundar sig på ett faktum eller ett antagande i fråga om personen själv eller någon annan. Det är till exempel förbjudet att diskriminera barnets förälder på grund av barnets sjukdom eller skada.