Schizofreni är det allmännaste sjukdomstillståndet som klassas som psykos. Dessa tillstånd försvagar människans verklighetsuppfattning och dämpar känslouttryck eller orsakar förvrängd tolkning av olika situationer.
Cirka 1 procent insjuknar i schizofreni under sitt liv. Vanligen bryter schizofreni ut när man är relativt ung, 15–45 år, och är förknippad med vändpunkter i livet. Orsakerna är varierande, från ärftliga till biologiska och omgivningsmässiga faktorer.
Symtom på och konstaterande av schizofreni
Symtomen på schizofreni varierar ofta avsevärt från människa till människa eller även hos en och samma person under sjukdomens olika faser.
Vanliga symtom är hallucinationer, av vilka hörselhallucinationer är de vanligaste men även syn-, känsel-, lukt- eller smakvillor är möjliga. Karakteristiskt är även vanföreställningar, det vill säga förvrängda tankar eller observationer och ogrundade föreställningar. Den insjuknade kan hallucinera anklagande prat eller vara rädd att hen är förföljd eller övervakad.
Schizofreni kan också visa sig som ologiskt tal, viljelöshet och ändlös trötthet, men även som motorisk stelhet, upphetsning och dämpat känsloliv eller tal.
En schizofrenidiagnos ställs om två av dessa symtom konstateras och personens sociala funktionsförmåga har varit betydligt försämrad i några månader utan avbrott.
Sjukdomen kan också vara förknippad med neuropsykologiska störningar, till exempel utvecklingsproblem och svårigheter med korttidsminnet, mottagandet av information och beslutsfattandet. I motsats till vad man ofta felaktigt tror är schizofreni inte förknippat med aggressivitet. Hallucinationerna och vanföreställningarna orsakar dock rädsla, skamkänslor och isolering.
Behandling av schizofreni
Schizofreni behandlas med läkemedel, psykosocial behandling och terapi. Behandlingen är mycket individuell, och dess karaktär beror starkt på sjukdomens och symtomens grad, sjukdomsfasen och patientens lämplighet för olika slags psyko-, par-, familje- eller traumaterapier.
De flesta som har insjuknat gagnas av antipsykotika, men behovet är individuellt. Det är bra att med läkaren gå igenom läkemedlens nyttor och skador samt sträva efter att hitta ett läkemedel och en dosering som är lämpligast för en själv.
Det är vanligt att den insjuknade inte känner sig själv sjuk men närstående lägger märke till symtomen. Ofta behövs närstående för att personen ska få lämplig hjälp och behandling och klara sig i vardagen. Neuropsykologiska färdigheter kan stödjas och upprätthållas med övningar från rehabiliteringsprogram.
Man tror ofta att schizofreni är en livslång sjukdom som man inte kan tillfriskna från. Undersökningar visar dock att man kan tillfriskna från schizofreni helt eller delvis. Symtomen kan behandlas, och man kan lära sig leva med sjukdomen. Under bättre faser har en del insjuknade inga symtom alls.
En del insjuknade återgår till arbetslivet eller studierna, för några är arbete med stöd det bästa alternativet. Om krafterna inte räcker till arbetslivet är det bra att koncentrera sig på något meningsfullt och leva sitt liv trots sjukdomen. Kontakt med andra människor och deltagande i sociala situationer är viktiga men kräver ofta uppmuntran från både närstående och vårdpersonal.
Läs mer om var du kan söka hjälp med utmaningar gällande mental hälsa
Läs mer om Centralförbundet för Mental Hälsa